måndag 27 mars 2017

Torskbiffar med fräsch romsås

Ibland blir man sådär löjligt sugen på svensk husman och klassiska, välbekanta smaker. Jag känner också en viss skyldighet gentemot min sambo att åtminstone någon gång ibland släppa mina märkliga, egenpåhittade veganmåltider med obegriplig ingredienslista. Så J, om du läser detta - var tacksam, ok? Helt välbekant blev det ju visserligen inte med tanke på att jag aldrig har gjort fiskbiffar förut, av oklar anledning. Det var således hög tid att göra det. Jag valde klassiska torskbiffar med smak av dill, ärtor, kokt delikatesspotatis och en krämig, citronsyrlig romsås. Lena, milda smaker som passar utomordentligt bra ihop. Ibland behöver man faktiskt inte krångla till det. Inte ens jag.

Ser ni vilka fina snödroppar sambon tog in från trädgården? Första vårtecknet!


Torskbiffar med fräsch romsås, ärtor och potatis
Portioner: 4

Ingredienser
Biffar
400g torskfilé
1 gul lök
1 msk torkad dill
1 ägg
0,5 tsk fiberhusk
Salt, svartpeppar

Romsås
1 dl lättcremefraiche
1 msk majonnäs
1 dl yoghurt
2 msk tångkaviar eller stenbitsrom
0,5 kruka färsk dill
1 liten rödlök
2 vitlöksklyftor
0,5 citron, saft+rivet skal
Salt, citronpeppar

Tillbehör
600g delikatesspotatis
600g gröna ärtor

Gör såhär
Koka upp vatten till potatis och ärtor och koka tills de är färdiga. Gör under tiden biffarna. Lägg torskfilé, hackad gul lök, dill, ägg och fiberhusk i en matberedare och mixa slat. Smaka av med salt och svartpeppar. Låt smeten sätta sig en stund och forma därefter biffar. Smeten är rätt lös och fluffing så det kan vara lite besvärligt. Blöt händerna så går det bättre. Stek biffarna i rikligt med stekfett på medeltemperatur tills de har fått fin yta. Gör romsåsen under tiden. Finhacka rödlök och dill och blanda med övriga ingredienser. Smaka av med salt och citronpeppar. Servera biffarna med potatis, ärtor och romsås.

Lunch i vårsolen

Det är något speciellt med den första vårsolen och den första utomhuslunchen. Söndagen som var måste nog klassas som årets första riktiga vårdag. Temperaturen steg, fåglarna kvittrade, solen kastade sina skira strålar över våra ägor och blottade all död växtlighet som snö och vintermörker effektivt har dolt. Sambon kastade sig ut och rensade rabatterna. Jag fixade i ordning en tacosallad från lördagens tacorester (rimlig arbetsfördelning) som vi intog på altanen med solen i ansiktet. Det känns fint att tänka tillbaka på nu när måndagen och vardagen obönhörligen ramlade på en. Men det har väl sin charm, det också.


söndag 26 mars 2017

När det inte riktigt blir som man har tänkt sig

Jag hade egentligen tänkt göra torskbiffar till middag igår. Så blev det inte riktigt. Under veckan som gått har alla mina sociala medier fullkomligt bombats med olika varianter på våfflor inför lördagens våffeldag. Igår kulminerade våffelflödet i en våffelartad atombomsexplosion och nog ta mig fan var det våfflor på VARENDA bild på Instagram. Plötsligt kändes inte de där torskbiffarna särskilt lockande längre. Jag ville också vara en i våffel-gänget. Givetvis kunde jag inte bara gå och köpa en påse färdig våffelmix, eller ens googla upp ett recept, som en normal människa. Efter lite klurande fick jag för mig att jag skulle göra veganska glutenfria superfrasiga majsvåfflor och äta med tacotillbehör. Idén är grym, eller hur? Det är bara den lilla detaljen att bakning, om det så bara är våfflor, inte riktigt fungerar som övrig matlagning. Jag höftar alltid när jag lagar mat och det blir ju bevisligen inte så pjåkigt. Dessvärre höftar jag alltid även när jag bakar och skulle resultatet av bakningen bli bra är det en ren jävla lyckträff. Bakning är gjord för människor som man följa recept. Jag känner mig tämligen exkluderad från denna skara.

Jag svängde alltså ihop min våffelsmet på en höft. Lite majsmjöl, lite olja, lite bakpulver, lite bubbelvatten, lite mjölk. Hällde i första laddningen i våffeljärnet och tänkte "fan vad lös smeten är". Öppnade då våfflorna borde ha varit klara och möts av fastbränd våffelsmet på både över- och underlocket. Det satt som berget. Jag fick lite lätt panik, skrattade nervöst och tog fram hushållets andra dubbelvåffeljärn (vem hinner diska). Andra gången gillt. Öppnade... och skiten satt fastklistrad. Igen. Jag gav den numera halvtomma våffelsmetsskålen en blick, hävde i en tesked fiberhusk, snabbrengjorde våffeljärnet (tyvärr äger vi inte tre) och gav mig på skiten en sista gång. Nu var smeten betydligt tjockare och gick ut bättre i järnet. Jag vågade knappt öppna den tredje gången, men när jag gjorde det - JAAA! De höll ihop! Lycka! Middagen var räddad i sista sekunden.

Och nog blev våfflorna frasiga alltid. Typ, enbart fras och ingen våffla. Eh. Men smaken var det inget fel på. Jag hade önskat samma yta, men med ett mjukare inre. Så jag kommer faktiskt att hålla på receptet tills jag har förfinat det till perfektion. Och då mina vänner ska ni få njuta av världens godaste majsvåfflor, promise. Till dess bjuder jag på bilder från våffelmiddagen. Jag serverade med rucola, tacokryddad vegofärs, limesyrlig guacamole, tacosås och havrefraiche. SÅ GOTT! Sambon förstod som vanligt inte att han åt veganskt och än en gång har jag bevisat att veganmat inte är lika med kaninmat.



lördag 25 mars 2017

Krämig italiensk äggröra

Något jag gör väldigt ofta till helgfrukost, eller som del av en brunch, är äggröra. Jag älskar äggröra, men är inte särskilt imponerad av de utspädda pulver-äggrörorna som finnes på de flesta hotellfrukostbufféer. De brukar mest vara som någon slags gulfärgad, sorgsen ugnspannkaka. Och inte fan smakar den ägg. En riktig äggröra ska vara ordentligt krämig och rejält smakrik. Detta uppnås tämligen enkelt genom att använda riktiga ägg (näähää?) och addera ost. Ost är som bekant guds gåva till människorna och visst gör den även äggröra magisk. I den här äggröran hade jag två sorters ost. Det betyder givetvis dubbelt så gott. Lite tomater och färsk basilika så är man hemma.

Den här gången gjorde jag äggröran som en hel frukost och åt alltså inget annat. Oftast vill man ju äta äggröran som en del av en frukost och jag råder då till att minska på antalet ägg till tre eller två för att undvika akut matkoma. Trevlig helg på er!


Krämig italiensk äggröra
Portioner: 1

Ingredienser
Äggröra
4 ägg
1 msk lättcremefraiche
2 msk riven pecorino
1 näve riven mozzarella
Ca 100g babyplommontomater, halverade
Italian basilico-krydda
Lite salt
Färsk basilika

Gör såhär
Värm lite stekfett i en stekpanna och knäck i äggen. Addera creme fraiche och rör runt. När äggröran börjar stelna, addera pecorino och babyplommontomater. Krydda med Italian Basilico. När äggröran är lagom krämig, dra av den från plattan och rör ner mozzarella. Smaka av med lite salt. Lägg på en tallrik och toppa med färsk basilika. Slurp!

fredag 24 mars 2017

Äppelpajsgröt (aka nyttig äppelpaj)

Det är fredag. Det är frukost. Det är grötdags. Ni har längtat, visst? Detta är tredje fredagen i rad som jag har publicerat att ovanligt smarrigt och löjligt maxat grötrecept (nutellagröt med jordgubbar HÄR, snickersgröt HÄR) och det finns faktiskt ingen som helst anledning att bryta en sådan utomordentlig fredagsrutin. Den här gröten kräver dock mer än två minuter i micron, men jag lovar, det är värt det. Och tio minuter extra kvällen innan känns faktiskt som en hyfsad deal, med tanke på slutresultatet. Nå. Sluttjatat. Till receptet. Här har vi en äppelpajsgröt - ljuvligt krämig gröt med smak av kanel och kardemumma, en gömma av sötsyrliga äpplen och lent mandelsmör, knaprig ugnsbakad utsida och hela härligheten toppat med nyttig vaniljsås (ProPud milkshake vanilj). Jag har sagt det förr och jag säger det igen - fredagsfikat är redan kirrat.



Ugnsbakad äppelpajsgröt med vaniljsås
Portioner: 1

Ingredienser
Gröt
1 dl havregryn
2 msk kokosflingor
2 msk vassle, smak typ vanilj eller kanelbulle
1 tsk kokosolja
0,5 dl yoghurt
2 msk vatten
0,5 tsk bakpulver
0,5 apple
1 msk mandelsmör
Ca 1 msk kanel
Ca 1 tsk kardemumma
Lite salt

Tillbehör
1/2 ProPud milkshake vanilj

Gör såhär
Sätt ugnen på 200 C. Rör ihop havregryn, kokosflingor, vassle, kokosolja, bakpulver och yoghurt till en smet. Späd ut med några msk vatten om smeten blir för torr. Den ska vara som en kladdig deg. Smaka av med salt, kardemumma och rejält med kanel. Hacka äpplet (men spara några skivor till garnering). Bred ut hälften av degen på ett bakplåtspapper. Lägg på hackat äpple och klicka ut mandelsmör. Toppa med resten av degen och se till att den täcker äpplena. Lägg på dekorationsäppleskivorna och pudra med ännu mer kanel. Grädda i mitten av ugnen ca 15-20 min. Ta ut och låt svalna något. Toppa med iskall "vaniljsås" och HUGG IN!

torsdag 23 mars 2017

Vegansk tofu stroganoff

En gigantisk fördel med upptäckten att min kropp behöver (och tål) mer kolhydrater än vad som är "tillåtet" på LCHF är att jag nu kan börja utforska det veganska köket på ett helt annat sätt än tidigare. Jag måste erkänna att jag länge har varit skeptisk till vegansk mat. Jag menar, vem kan leva utan ost? Men så länge det inte handlar om att man känner att man måste få en stämpel som heltidsvegan tycker jag att man gott kan laga vegansk mat ibland (även fast man äter ost nästan dagligen). Jag är chockad över hur sjukt mycket god mat man kan göra vegansk. De allra flesta rätterna blir faktiskt godare än "originalet". Den här veganska varianten av korv stroganoff är definitivt en av dem.

Halvvägs genom gårdagens middag upplyste jag sambon i förbifarten om att det var trevligt med en vegansk version av korv stroganoff. Han stirrade misstroget på mig. "Skojar du?" Nä, det gjorde jag ju inte. "Jag tänkte precis säga att den här 'skinkan' var mycket godare än vanligt!" (oklart varför han hade fått för sig att man har skinka i korv stroganoff, men i alla fall). Sånt här gör mig glad ända in i min svarta själ. När man lyckas övertyga en karl uppvuxen på husmanskost om att det veganska alternativet inte bara är gott, utan betydligt godare, då har man fan lyckats med sin veganska matlagning. Dessutom är detta faktiskt första gången jag provar havregrädde, och ursäkta svordomen på förhand men SATAN vad gott det var! Såsen blev HIMMELSK! Nej, det lät inte bli någon mer "vanlig" korv stroganoff i det här hushållet. Gissa om jag ser fram emot dagens lunchlåda!


Vegansk tofu stroganoff
Portioner: 4

Ingredienser
Tofu stroganoff
2 pkt naturell tofu à 270g (jag använde Kung Markatta)
1-2 msk rökt paprikapulver
2 msk rapsolja med ramslök (jag använde Kung Markatta)
2 gula lökar
4 dl havregrädde
1 dl tomatpuré
2 msk tamarisoja
2 msk grönsaksfond
1-2 msk dijonsenap (jag använde Kung Markatta)

Tillbehör
Vitkålsris (eller valfritt ris)
Rivna morötter med citronolivolja och russin

Gör såhär
Skär tofun i strimlor och blanda med ramslöksolja, rökt paprikapulver och salt. Låt stå några minuter. Klyfta lök och bryn den snabbt i rapsolja. Addera tofun och låt den få lite yta. Häll på havregrädde, tomatpuré, soja, fond och senap. Låt puttra en stund. Gör under tiden iordning det ris du ska ha till. Vitkålsris görs genom att mixa 1/2 vitkålshuvud och steka det med salt och vitlökskrydda en stund. Riv under tiden morötter och blanda ihop morötter med lite citronolivolja och russin. Smaka av såsen och salta/peppra. Servera tofu stroganoff med ris och morotssallad. Ät och njut!

Varför strikt LCHF inte fungerar för mig

Det här med fetträdsla känns ju rätt uttjatat. Oavsett om man är LCHF-anhängare eller inte är det väl inte någon som tror att man blir fet av fett längre (eller?). Fett är nödvändigt för att kroppen ska fungera och nej, det är inget fel på mättat fett. Däremot har vi den berömda kaloriaspekten. Fett ger nästan dubbelt så mycket kalorier per gram som kolhydrater och proteiner. Dessutom är det gott med fett och därför lätt att överäta. Jag säger inte att man bör äta äcklig mat för att inte riskera överätning (även om det, givetvis, är ytterst effektivt). Då hade syftet med den här bloggen varit tämligen oklart. Målet är att bli mätt och nöjd med det man äter, förse kroppen med alla näringsämnen och hålla blodsockernivån stabil fram till nästa måltid. Samt att äta jävligt gott, förstås.

På LCHF upplevde jag att jag aldrig var direkt hungrig. Aldrig heller direkt mätt. Det var bara något slags konstant tillstånd av... ingenting. Det kanske passar vissa som inte vill behöva tänka på mat och som inte har ont av att sluta äta före man blir mätt. Jag kan meddela att jag inte är en av dem. När jag ska äta vill jag vara HUNGRIG och när jag slutar äta vill jag vara MÄTT. Jag har upptäckt att dessa två tillstånd endast uppnås med en viss mängd kolhydrater i systemet. Jag blir helt enkelt inte mätt på samma vis på enbart fett och protein. I alla fall inte inom rimliga kalorimängder. Ska jag äta mig mätt på fett kommer jag att nästintill dubblera mitt dagliga kaloriintag, något som jag inte har någon större lust med. Eller ja, det hade väl varit trevligt, men inte utan konsekvenser i form av extra hull. Att äta en måltid med minimalt med kolhydrater får alltså exakt samma effekt på mig som om jag hade ätit en måltid med groteska mängder (snabba) kolhydrater. Magen blir bottenlös, så att säga.

Jag tror på LCHF-konceptet, men jag tror inte att det finns en mall som passar alla. Jag har en känslig kropp som talar om väldigt tydligt vad den tycker om vad jag utsätter den för. Vissa kanske inte har den lyxen. Jag råder ändå till att testa sig fram, för vad kan man annars göra? Testa ett tag, var uppmärksam och gör en ordentlig utvärdering. Jag upplever att många ger upp för snabbt. Folk ställer om kosten till LCHF, har skitjobbiga övergångsbesvär några dagar och ger därefter upp. Det finns inga möjligheter att utvärdera ett kostupplägg på några veckor, för att inte tala om efter några futtiga dagar. Först efter nästan ett år på LCHF kom jag fram till att jag troligen behövde lite mer kolhydrater. Och nu pratar jag absolut inte om att jag började vräka i mig pasta och chips, utan en kost som totalt sett är kolhydratreducerad men ändå innehåller vissa bra kolhydratkällor.



Nöjd och glad med mer kolhydrater i systemet!