söndag 26 mars 2017

När det inte riktigt blir som man har tänkt sig

Jag hade egentligen tänkt göra torskbiffar till middag igår. Så blev det inte riktigt. Under veckan som gått har alla mina sociala medier fullkomligt bombats med olika varianter på våfflor inför lördagens våffeldag. Igår kulminerade våffelflödet i en våffelartad atombomsexplosion och nog ta mig fan var det våfflor på VARENDA bild på Instagram. Plötsligt kändes inte de där torskbiffarna särskilt lockande längre. Jag ville också vara en i våffel-gänget. Givetvis kunde jag inte bara gå och köpa en påse färdig våffelmix, eller ens googla upp ett recept, som en normal människa. Efter lite klurande fick jag för mig att jag skulle göra veganska glutenfria superfrasiga majsvåfflor och äta med tacotillbehör. Idén är grym, eller hur? Det är bara den lilla detaljen att bakning, om det så bara är våfflor, inte riktigt fungerar som övrig matlagning. Jag höftar alltid när jag lagar mat och det blir ju bevisligen inte så pjåkigt. Dessvärre höftar jag alltid även när jag bakar och skulle resultatet av bakningen bli bra är det en ren jävla lyckträff. Bakning är gjord för människor som man följa recept. Jag känner mig tämligen exkluderad från denna skara.

Jag svängde alltså ihop min våffelsmet på en höft. Lite majsmjöl, lite olja, lite bakpulver, lite bubbelvatten, lite mjölk. Hällde i första laddningen i våffeljärnet och tänkte "fan vad lös smeten är". Öppnade då våfflorna borde ha varit klara och möts av fastbränd våffelsmet på både över- och underlocket. Det satt som berget. Jag fick lite lätt panik, skrattade nervöst och tog fram hushållets andra dubbelvåffeljärn (vem hinner diska). Andra gången gillt. Öppnade... och skiten satt fastklistrad. Igen. Jag gav den numera halvtomma våffelsmetsskålen en blick, hävde i en tesked fiberhusk, snabbrengjorde våffeljärnet (tyvärr äger vi inte tre) och gav mig på skiten en sista gång. Nu var smeten betydligt tjockare och gick ut bättre i järnet. Jag vågade knappt öppna den tredje gången, men när jag gjorde det - JAAA! De höll ihop! Lycka! Middagen var räddad i sista sekunden.

Och nog blev våfflorna frasiga alltid. Typ, enbart fras och ingen våffla. Eh. Men smaken var det inget fel på. Jag hade önskat samma yta, men med ett mjukare inre. Så jag kommer faktiskt att hålla på receptet tills jag har förfinat det till perfektion. Och då mina vänner ska ni få njuta av världens godaste majsvåfflor, promise. Till dess bjuder jag på bilder från våffelmiddagen. Jag serverade med rucola, tacokryddad vegofärs, limesyrlig guacamole, tacosås och havrefraiche. SÅ GOTT! Sambon förstod som vanligt inte att han åt veganskt och än en gång har jag bevisat att veganmat inte är lika med kaninmat.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar